Vissefjärda story spots – Unika Kalmar län 2022

Platser

Välkommen till Vissefjärda

Människor har alltid sökt sig till vatten. Vatten som kommunikationsleder men även för överlevnad, genom till exempel fiske. Alla forntida bosättningar hittar man längs med dåtida strandlinjer av hav, sjöar och åar. Vissefjärdabygden kom därför tack vare Lyckebyån – trots att skogen gör det svårt och hårt att bruka jorden – att bli ett av de tidigaste befolkade områdena i södra Möre skogsbygd. Flera fynd av sten- och flintredskap har gjorts i närheten av Lyckebyån och dess förgreningar inom Vissefjärda, vilket visar på att människor bott och verkat här i tusentals år. Detta var helt enkelt redan på stenåldern, en bra plats att bo på.

Under medeltiden var Vissefjärda socken ett viktigt gränsområde i handeln med Danmark. Det var en av anledningarna till att den så kallade ”Dackefejden” kom att utspelas just här åren 1542-43.

Namnet Vissefjärda kommer ursprungligen från sjön Kyrksjön, eller en vik av sjön, som bar namnet Vesefjärden. Första delen ”Visse” kommer av ordet ”vesa” som även betyder dy eller gyttja. Namnet nämns som ”Vesefiärte” i ett dokument första gången år 1335.

Under 1800-talet utvandrade 1 664 personer från Vissefjärda till Amerika. Det är fler än antalet personer som bor här idag på 2000-talet. I Vissefjärda bor idag ca 800 invånare.

1930 blev Emmaboda köping och egen enhet och 1968 bildades Emmaboda kommun. Vissefjärda landskommun sammanslogs med Emmaboda köping och blev Emmaboda kommun. Även Långasjö och Algutsboda socken från Kronobergs län tillfördes storkommunen. Företagare, affärer, skola, restauranger, idrottsföreningar och hotell gör bygden levande.

 

Järnvägsstationen och järnvägsgatan

När järnvägen kom till Vissefjärda bodde 4500 personer i socknen. Folket som bodde här var bland annat bönder, statardrängar, arbetskarlar, hantverkare, torpare, soldater och backstugusittare. Samhället bestod av två gårdar, Södra Målatorp och Vissefjärda Storegård.

Det var Karlskrona som hade ett behov att knytas ihop med övriga landet som gjorde att järnvägen drogs genom Vissefjärda. Med Emmaboda som järnvägsknut byggdes spår både från Kalmar och Karlskrona mot Växjö.
Den 9 november 1873 passerade det första tåget – ett godståg. Från hösten 1874 stannade dagligen tre tåg i vardera riktningen vid stationen. Den tillåtna hastigheten var 33 km i timmen. En biljett till Karlskrona kostade 2:75 kr i första klass och 1:40 kr i tredje klass.

Med anledning av järnvägen förflyttades succesivt såväl handeln som hantverk från byn Klättorp, för att i stället koncentreras till det framväxande stationssamhället Vissefjärda. Vissefjärdas äldsta bebyggelse återfinns framför allt i anslutning till kyrkan och stationsområdet samt utmed Järnvägsgatan och Kyrkogatan, som är äldre vägdragningar i området.

Vissefjärdas järnvägsstation anlades 1874. Redan i juni samma år var stationsbyggnaden, godsmagasinet, vattentornet, ekonomibyggnader och en banvaktsstuga, som låg strax söder om stationsområdet färdigställda. Stinsen hade sin bostad i stationshuset. Tre rum på övervåningen samt matsal och kök på bottenvåningen. På bottenvåningen fanns även väntsal och biljettexpedition samt poststation. Posten flyttades hit från Klättorp, där den legat sedan 1869. Idag är alla de byggnaderna rivna. En stenkällare är det enda som finns kvar och påminner om den gamla stationsmiljön. Men samhället Vissefjärda utgör ändå ett representativt stationssamhälle och visar på den betydelse som järnvägens etablering kom att få då den drogs fram i Sverige under 1870- talet. Tack vare järnvägen började ny bebyggelse växa fram. Flera handelsmän kom att söka sig till orten och under tidigt 1900-tal hade Järnvägsgatan utvecklats till samhällets huvudgata, där diverse olika butiker, banker, virkeshandlare, hotell, sågverk och andra verksamheter låg samlade.

1878 öppnades den första banken ”Kristianstads Enskilda Bank” på initiativ av TH Malmström på Kyrkeby, som själv blev bankens föreståndare och höll öppet en dag i veckan. Det berättas att han förvarade pengarna i ett skrin som han tog med till banken och tömde ut i en hög på bordet, för att det skulle synas att banken var solid.

Den förste att öppna handelsbod var Carl August Petersson, allmänt kallad ”Lill-Pelle”, född i Skäveryd 1845. Han öppnade sin affär 1874. Namnet ”Lill-Pelle” hade han fått när han jobbat som bokhållare åt sin omfångsrike svåger Carl-Johan Persson, i affären i Kyrkeby. Svågern kallades ”Tjock-Pelle”. Året efter, 1875, öppnades ännu en lanthandel som kom att bli granne med den första. Det var Peter Gustav Persson Molins affär. Den övertogs sedan 1882 av ingen minder än ”Tjock-Pelle”. Mellan de båda svågrarnas handelsbodar kom på 1890-talet makarna Franz och Matilda Jonsson att bedriva åkeri, skjutsstation och gästgiveri. Järnvägen användes också för transport av varor från samhället t ex brännvin från Kyrkeby bränneri, så det fanns en stor marknad för åkeriverksamhet.

Stationen hade på 1940-talet fyra spår varav ett kallades för ”Gullabospåret”. Det var tänkt att det skulle byggas ut mot Gullabo men det blev aldrig av, utan det stannade vid lantmannaföreningen.

Under 1960-talet var det fortfarande liv och rörelse på Järnvägsgatan. Här fanns det bland annat 4 speceriaffärer, 3 banker, bensinmack, klädesaffärer, post, polisstation, järnvägsstation, möbelaffär, mejeri, slakteri, frisör, hotell, bageri och konditori.

Annan intressant historia är att telefonen kom till Vissefjärda på 1910-talet och elektriciteten 1925.

Det har under senare år utförts flera rivningar av äldre hus, men Järnvägsgatan har ännu karaktär av centrumgata, och det finns fortfarande några äldre byggnader bevarade som minner om gatans storhetstid.

Tåg med persontrafik stannade i Vissefjärda fram till 1984, men stationen var då obemannad sedan 1975. Godstrafiken upphörde 1992. 2013 revs spår, stationshus och perronger inför upprustningen av nya Emmabodabanan. Då lades nya spår och en ny hållplats anordnades omkring 50 m längre norrut. Nu rullar tågen igen mellan Emmaboda och Karlskrona, med trettiotvå stopp per dygn.

 

Målatorp

När stationsområdet anlades ägdes gården Målatorp av TH Malmström på Kyrkeby, som köpt den i början på 1870-talet. Marken som gick åt till stationsbygget samt banans sträckning på gårdens marker skänktes av Malmström till järnvägsbolaget. Mangårdsbyggnaden – som står kvar än idag – hyrde han under järnvägsbygget ut och där drevs krog och matservering. Efter detta byggdes huset om och beboddes av Malmströms son några månader varje år.

 

Kyrkeby bränneri

Kyrkeby bränneri är ett av landets få kvarvarande potatisbrännerier. Bränneriverksamheten på Kyrkeby gård startade år 1771 efter tillstånd från kung Gustav III. Kungen besökte gården, på genomresa till Karlskrona. Genom ”en kupp”, en god lunch eller ”picnic” lyckades man få tillstånd till ett litet gårdsbränneri i en liten ryggåsstuga vid ån. Den lilla stugan finns fortfarande kvar. Brännvin hade förmodligen bränts i det lilla bränneriet redan tidigare. Ingen vet riktigt hur länge, men kanske till och med tillbaka på 1600-talet. Landsvägen genom Kyrkeby är en del av den gamla Kungsvägen och i en stenmur på västra sidan av vägen finns en minnessten med Gustav III:s initialer som befäster händelsen. När det några år senare blev förbud för privata brännerier fick Kyrkeby fortsätta tack vare det kungliga tillståndet. Kyrkeby var därmed – förutom Kalmar slotts kronobränneri – den enda plats i Kalmar län där brännvin brändes lagligt under 1700-talets förbudstid.

1855 köptes Kyrkeby av Thure Alfred Malmström. Han byggde ett nytt bränneri och det kom med tiden att ha en kapacitet som var 100 gånger större än det gamla. Övervägande del av dagens gårdsbebyggelse med drag av herrgårdsmiljö, uppfördes också vid denna tid. Till mangårdsbyggnaden hör en trädgård med omfattande odlingar samt en särskilt anlagd park. Trädgården – med inflytande från tyska trädgårdsideal – och parken, har till största delen kvar sitt ursprungliga utseende.

Här i Kyrkeby finns idag en mängd välbevarade byggnader och intakt utrustning som speglar bränneriverksamhetens utveckling. Den färdiga spriten förvarades i den kraftiga fyrkantiga tegelbyggnaden som invändigt var helt klätt med kopparplåt. I byggnaden kunde 100 000 liter sprit förvaras. Lägg märke till att huset placerats i mangårdens direkta synfält och inte bland gårdshusen. Det här huset behövde man ha extra god uppsikt över. Ångmaskinen installerades 1875 och brännvinsbränningen var fram till 1971 en viktig rörelse på Kyrkeby, som avyttringsplats för potatis, spannmål och ved. Sedan tillståndet för samtliga småbrännerier i landet drogs in 1971, har inga inventarier tagits bort, flyttats eller ändrats i Kyrkeby bränneri, vilket gör platsen unik. Ett antal arbetarbostäder och torp hör också till gården och utgör viktiga delar av miljön.

Kyrkeby var fram till 1870 delat på två gårdar, Norra och Södra Kyrkeby, men år 1870 förvärvades och införlivades Södra Kyrkeby av brännvinsfabrikör TH A Malmström med den norra gården.

Det sägs att arrendatorn på Södra Kyrkeby på Gustav Vasas tid ”var den förste som slöt sig till Dacken”. Efter Dackefejden (1543) avrättades arrendatorn och andra anhängare. De hängdes i ekarna intill gården. Därefter brändes byggnaden helt ner.

1988 skänkte dåvarande ägarna, bröderna Birger och Henning Skårin, det nedlagda, men väl omhändertagna, bränneriet till Vissefjärda hembygdsförening, som under åren 2000-2005 renoverade lokalerna. År 2005 genomfördes åter en bränning av potatisbrännvin, som såldes på Systembolaget under namnet Kyrkeby citron – som var Malmströms favorit. Någon mer bränning blev inte av förrän år 2017.

Nu bränns det brännvin i Kyrkeby igen – och det tillverkas såklart hantverksmässigt på lokal potatis och sexradigt korn. Produktionen är i gång någon vecka per år och i övrigt fungerar bränneriet som museum. Kyrkeby Bränneri är i dag Sveriges enda tillverkare av potatisbrännvin.

 

Statarbostäder

Vid Kyrkeby finns tre äldre byggnader som använts till statarbostäder och flyttades hit från olika håll.

Minnas stuga, restes någon gång runt 1870. Minna arbetade som tjänstekvinna på Kyrkeby och sysslade med bak, tvätt, städning m.m. Det sägs att man fortfarande kan ”möta” Minna i skymningen vid stugan, även om hon är död sedan länge och andra familjer har bott i huset sedan dess.

Ängastugan, är den något större av de tre stugorna. Stugan låg förut på ängen mittemot Södra Kyrkeby, och flyttades hit omkring 1860. Den är ev. från 1700- talet.

Tärnatorpet var ursprungligen ett litet båtsmanstorp. Det tillhörde Norra Kyrkeby och flyttades hit från sin ursprungliga plats nära gränsen till Klättorps by, och blev då statarbostad. En del uppgifter säger att flytten skedde 1860, men andra uppgifter tyder dock på att stugan flyttades först 1917.

Båtsmanshållen skapades 1683. Båtsmannen fick namn efter torpet för att på så vis lättare hålla reda på att alla båtsmanshåll fanns representerade i flottan. Norra Kyrkebys båtsmän kallades för Tärna, och Södra Kyrkebys båtsmän kallades först för Bock och sedan Märlprim. Det finns 1717 noterat att båtsman Nils Bock låg i Karlskrona och båtsman Sven Tärna var ute i kriget. 1740 hade Sven Tärna kommit bort i strid och ersattes av Nils Tärna.

 

Sockenmagasinet

Det gamla sädesmagasinet, som ligger vid Bössan, byggdes 1812. Tidigare fanns här en krog och troligen också en skjutsstation för hästar. Namnet kommer sig av att här fanns en fattigbössa (armbössa) låst med ett hänglås. I bössan kunde man lägga pengar till hjälp åt de fattiga. Ett beslut togs 1812 av sockenstämman att bönderna i trakten skulle avsätta en del av sin skörd till behövande i socknen. Säden skulle lagras i detta magasin. Två gånger om året delades säden ut till de fattiga, på sommaren och vid jul. Magasinet är kraftigt byggt och i tre våningar, för att säkert kunna behålla den säd som samlades in. Här i vägkorsningen där vägarna från Kalmar och Karlskrona möttes, låg centrum förr. När järnvägen kom flyttades centrum västerut.

Milstolpen på andra sidan vägen stod tidigare mitt i korsningen.

Enligt en gammal skröna, kunde man ibland sent på natten se sex mörkklädda män bärande på en svart kista vid magasinet. Folk som såg dem blev rädda, eftersom männen plötsligt försvann spårlöst. Vid en närmare undersökning avslöjades spökerierna. Det uppdagades att processionen försvann ner under magasinet – under golvet – och fyllde på säd i kistan.

Magasinet sköts nu av Hembygdsföreningen.

 

Vissefjärda kyrka

Här har troligen funnits en kyrka sedan 1200-talet. Platsen är strategiskt vald på en holme i Kyrksjön, som senare blivit en udde. Kyrkan kom med tiden att bli för trång och 1773 byggdes en ny kyrka på samma plats, med en tillhörande klockstapel året därpå. Delar av den medeltida stenkyrkans murar ingår i den nya kyrkans väggar. Kyrkan omges av den gamla kyrkogården som numera inte används för begravning. Den äldsta kyrkogården omfattade bara själva udden mellan kyrkan och sjön.

Ursprungligen gick landsvägen mellan kyrkan och klockstapeln. Kyrkan omgavs på tre sidor av vatten och på den fjärde av vägen. Genom att flytta vägen till andra sidan klockstapeln kunde kyrkogården utvidgas åt norr 1835. Efter detta kom kyrkogården även att utvidgas åt väster i olika etapper under 1800- och 1900-talet

Norr om kyrkan ligger församlingshemmet. Det uppfördes 1967 på platsen där folkskolan ”Kantorskolan” tidigare låg. Den första skolan – Uddenbergska skolan – byggdes 1839 och låg mittemot kyrkan. Den revs 1957.

Intill kyrkan sägs försvarsanläggningen Vesa borg ha legat. Det ska ha varit en stormannagård som biskop Tomas i Växjö ska ha anlagt vid mitten av 1300-talet, för att kontrollera handeln mellan Växjö och blekingekusten. Det sägs att borgen stormades och brändes ner i början av 1400-talet. Det finns också en stor mängd fornlämningar i området som visar på platsens historiskt sett viktiga status.

I slutet av 1990-talet invigdes den senaste tillkomna delen av kyrkogården, en minneslund, som förlagts till en påbyggd holme, söder om kyrkan.

Den gamla landsvägsbron vid kyrkan revs 1939. En ny vacker gång- och cykelbro byggdes här 2021 av hembygdsföreningen.

 

Kyrkstallarna

Det var förr i tiden brukligt att landsortsförsamlingar hade kyrkstallar att använda vid kyrkobesöken. Kyrkstall var traditionellt små byggnader där var by uppförde sina egna stall. Under 1800-talet kom dock större sammanhängande stallbyggnader att uppföras. Det är sådana vi ser i Vissefjärda. Det är ovanligt att kyrkstallar finns bevarade, så de är väl värda ett besök. Stallarna, som ligger öster om kyrkan, kallades ”Mörestallarna” eftersom de tillhörde bönderna inom möredelen av socknen. Mörestallarna byggdes tack vare en tomtdonation av C. Silfversvärd på Kyrkeby. Med donationen följde dock ett villkor på att stallarna skulle utformas efter den ritning som Silversvärd gjorde år 1853. Detta godtogs av bönderna som var och en uppförde sin del av stallängorna efter den uppgjorda ritningen.

Byggnaderna bildar en sluten enhet kring en 50 x 50 meter stor stallplan. Från början var de tänkta att rymma 280 hästar men bantades ner till 200 spiltor – tio hästar i varje stall – för att få plats med bland annat omklädningsrum och matplats för hästarnas ägare.

Runt de stora helgerna rådde stor trängsel på stallbacken. Målet med besöken var högtidsfirandet i kyrkan, men det hindrade inte att man passade på att sälja sin bästa ko, visa upp hemvävda tyger, finna sig en fästman/fästmö eller fatta viktiga beslut som rörde gemensamma vägar eller marker. Den gamla häradsvägen gick förr över stallplanen vidare till kyrkan via en bro över Lyckebyån. Stallarna var i bruk fram till slutet av 1930-talet, och är sedan 1948 hembygdsgård och museum.

Vissefjärdas sydvästra område tillhörde fram till slutet av 1800-talet Konga härad och därmed Kronobergs län. Den delen av Vissefjärda som låg i Konga härad hette ”Kåraböket”.

Dessa bönder hade sina stallar väster om kyrkan. De förföll och såldes till kommunen för 4000 kr 1954. Pengarna tillföll sedan Vissefjärda hembygdsförening. Ett av stallen återuppbyggdes av Vissefjärda frisksportarförening och ägs numera av Emmaboda golfklubb.

 

Prästgården

Prästgården i Vissefjärda är belägen sydväst om kyrkogården och uppfördes 1745. Den ersatte då en äldre prästgård av okänt datum. I början av 1800-talet kompletterades prästgården med två rödmålade flyglar, som numera är rivna. Huvudbyggnaden var troligen också ursprungligen röd men har genom åren skiftat i färg efter modets svängningar. 1815 höjdes övervåningen och inreddes med två rumspar på var sida om en stor sal. Allen, med rönn och ask, som leder fram till gården planterades 1833.

1907 ersattes den öppna verandan med en inglasad, i två våningar. Den revs dock ner på 1930-talet då man valde att återta den öppna verandan.

1915 fick prästgården telefon och några år senare drogs det in vatten. Elektricitet installerades på 1920-talet – på självaste Luciadagen. Sedan kom badrum med WC. Församlingen i Vissefjärda satte en ära i att hålla sin prästgård i ett tidsenligt skick.

Intill den gamla prästgården ligger idag en 18-håls golfbana och Prästgården fungerar som ett Pensionat B&B. Pensionatet har 6 sovrum med egen dusch och toalett. 2015 byggdes ett annex med fyra dubbelrum. Även de har egen dusch och toalett.

 

Vissefjärda mejeri

Mejeriet startade 1926 som ett kooperativt jordbruksföretag på initiativ av Carl Andersson, Kyrkeby och J Alb Danielsson, Flädingstorp. I början av 30-talet var anslutningen nära nog total, mot att ha lockat främst de större gårdarna till en början. 1953 nådde mejeriet sin topp. Då hade man 446 leverantörer. Smör och ost gick på export till bl a Tyskland och England. Men redan 1967 var epoken slut och mejeriet lades ner. Produktionen flyttades då till Nybro och Karlskrona. Där mejeriet tidigare låg ligger nu en ICA-butik.

 

Brandstationen

Efter att bygden drabbats av flera storbränder, bildades Vissefjärda brandkår 1936. Stenhuggare Gunnar Karlsson var den drivande kraften som också blev kårens brandchef. På ett första möte beslutade styrelsen att köpa in en motorspruta för 4300 kr samt 600 meter slang, grenrör och stålrör. Dessutom brandlurar, manskapsutrustning och räddningsattiraljer. Sammanlagt kostade man på sig utrustning för 8 150 kr.

1936 grävdes också en brandbrunn i Fiddekulla. Brandchef Gunnar Karlsson fick löfte att disponera det gamla bryggeriet gratis för att förvara brandredskapen.

1937 tecknades försäkring för brandmännen. Ersättningen var 3 kr per dag vid olycksfall och 3000 kr vid dödsfall.

En brandstation byggdes 1938 på Vissefjärda Mejeris tomt, och en Ford Lincoln inköptes för 500 kronor som byggdes om till brandbil. Brandslangarna var placerade mellan de båda sidosätena och bilen hade plats för fem brandmän. Den var öppen, så vid regn var brandmännen genomblöta när de kom fram till olycksplatsen. Forden ersattes år 1953 med en Chevrolet – med tak – med 800 liter vatten.

Fram till 1957 sköttes alarmeringen, internt genom tyfon på Vissefjärda hotell.

Den gamla brandstationen revs 1958 och ersattes av en ny som används än idag. På stationen står idag en Scania Bas 4 med 6 000 liter vatten och en Scania tankbil med 8 000 liter vatten och 1 000 liter skum. Den första brandsprutan – av märket Herkules – finns idag bevarad på ITT Flygt (Xylem) i Lindås.

 

Klättorp

Vägen som passerar genom Klättorp och vidare norrut genom Kyrkeby utgör en del av den gamla ”Kungsvägen” som anordnades på 1680-talet då örlogsstaden Karlskrona anlades. Den kan dock ha använts som huvudled långt tidigare.

Byn Klättorp har utvecklats från två gårdar, som under 1600-talet tillsammans utgjorde ett helt kronohemman. Ett kronohemman var en gård som ägdes av staten där besittningsrätten gick i arv. På platsen för den gamla bykärnan ligger ännu flera gårdar samlade. Under tidigt 1800-tal låg den norra gårdens gårdstomt på samma plats som nu. Den södra gårdens gårdstomt, vilken bör utgöra det äldsta läget för bytomten, låg strax söder om vägkorsningen.

Smedgården med gårdsbyggnader från sent 1800-tal och gården Klättorp är två karaktärsskapande exempel med välbevarad bebyggelse. I anslutning till de båda gårdarna har det utöver jordbruk även bedrivit andra verksamheter. Här ligger en äldre byggnad där det under sent 1800-tal fanns ett kopparslageri, senare smedja och en byggnad (1929) som inrymde Klättorps möbelfabrik som var i drift fram till 1957. I byns norra del ligger ett ångmaskinhus med en hög tegelskorsten. Byggnaden är det enda som finns kvar efter Klättorps sågverk som låg på platsen mellan åren 1935 och 1957.

Hantverksbyn Klättorp, växte fram under 1800-talets andra hälft. Klättorps strategiska läge intill Kyrksjön och landsvägen mot Karlskrona samt närheten till Vissefjärda sockencentrum gjorde platsen optimal för handel, hantverk och tillverkning. Redan under 1820-talet uppstod ett garveri i byn. Bebyggelsen som framför allt är uppförd under 1800-talets andra hälft ligger i en sammanhängande rad utmed den slingrande byvägen och är uppförd under olika tidsperioder och med olika utformningar, som bidrar till en förståelse för byns framväxt. Flera hus har ännu kvar sin ursprungliga karaktär med äldre byggnadsdetaljer bevarade. När hantverksbyn var som mest befolkad fann man här snickare, murare, skräddare, skomakare, urmakare, garvare, målare, bagare, kopparslagare och smeder. Yrkeskunskapen inom handel och hantverk levde kvar i generationer.

På en udde i Kyrksjön, strax sydväst om Klättorp ligger gården Udden. Gården har långa anor och utgjorde under 1500-talet ett kronohemman. Gården har aldrig delats, utan har bibehållit sin karaktär som enskilt skogshemman. Gårdens nuvarande mangårdsbyggnad är en herrgårdsliknande salsbyggnad i två våningar, uppförd under 1700-talet. På tomten finns även en timrad magasinsbyggnad med vällingklocka. På uddens spets ligger Garpudden som är en sägenomspunnen plats. Här ska det enligt folklegenden ha stått ett slag mellan garpar och infödingar. Garparna besegrades och grävdes ner på Udden.

 

Vissefjärda GIF

Vissefjärda skytteförening bildades redan 1903 och blev en av de allra första idrottsföreningarna i trakten. Den första idrottsföreningen med blandade grenar i Vissefjärda bildades 1912, med en 20 tal medlemmar. Man sysslade där med terränglöpning, spjutkastning, kulstötning, höjdhopp, längd- och trestegshopp. Idrottsplatsen var en strandremsa intill en smedja i Klättorp. Där spelade man även fotboll. Vintertid tränades gymnastik i byns kopparslagarverkstad. När första världskriget bröt ut upphörde den ordnade verksamheten för föreningen.

Vissefjärda gymnastik och idrottsförening bildades sedan 1929. Då hade man förflyttat fotbollsplanen till stallplanen utanför kyrkan. Detta blev ett problem då bollar for över landsvägen och även träffade stallarnas spåntak som for illa.

De första fem åren efter klubbens bildande spelades istället fotboll på hyrd mark i Skälstånga. Där utövades även friidrott. Gymnastik tränade man i Ordenshuset. 1933 utökades klubben med en ”vintersektion” med skidsport och skridskor.

1939 invigdes idrottsplatsen i Vissefjärda, med löparbanor runt fotbollsplanen och även platser för hopp och kast.

På 1960-talet startade Vissefjärda tennisklubb, som införlivades med Vissefjärda GIF 1991.

Sedan 2001 förfogar Vissefjärda GIF över en ”ny” klubblokal vid Widavallen som inkluderar både kiosk och kök. Huset var tidigare omklädningsbyggnad vid kyrkebysågen och skänktes till föreningen av Elisabeth och Peter Ljungström.

Matchtröjorna för fotbollsklubben är numera randiga i rött och vitt men var ursprungligen violetta med svarta strumpor och shorts. ”Det var praktiska färger för man kunde spela flera matcher utan att behöva tvätta kläderna”

En kändis fostrad i föreningen är Gösta Karlsson, sedermera Östbrink, som slog svenskt rekord på 10 000 meter 1941. Dock hade han flyttat till Norrköping vid det laget. Han tog även SM-guld individuellt och två SM-silver i lag.

 

Hotellen

Centralhotellet på Storgatan byggdes 1925 och drevs av John Andersson. Han lämnade efter ett år över nycklarna till Gustav och Gerda Andersson som även öppnade Vissefjärda hotell (Stora hotellet) på Järnvägsgatan 1934. Vissefjärda hotell inrymde även bageri och konditori. Hotellet hade sex ”resanderum” och tre matsalar, varav en större samt en affärslokal. I källaren fanns bageri och lagerlokal. En brödbil körde ut leveranser till de närliggande affärerna. På beställning kunde man ordna fester med upp till 175 gäster. Under många år från och med 1945 drevs hotellet och övrig rörelse av Wivi och John Wigerman.

Centralhotellet köptes 1951 av Lennart och Britta Magnusson som drev det till 1967.

Centralhotellet är rivet idag men Vissefjärda hotell finns fortfarande kvar, om än med annan verksamhet.

 

Badhuset

Badhuset låg alldeles intill brandstationen. Föreståndare var Oskar ”BadOskar” Nilsson. Hos ”BadOskar” kunde man på 40-talet bada badkar eller bada bastu. Det fanns även dusch. På torsdagar var det kvinnobad och på fredagar bad för män. Detta var i en tid då det oftast inte fanns möjlighet till bad och dusch i bostäderna. Badhuset stod kvar och användes i flera år efter att brandstationen rivits 1958.

 

Affärsmagasinet

Affärsmagasinet byggdes på 1800-talet och tillhörde affären i samma kvarter som stationen. Byggnaden finns kvar och ligger på järnvägsgatans västra sida, innan stationen. Huset lär ha inhyst socknens äldsta bageri men var även lager för John Anderssons affär och Konsum. På denna plats fanns ytterligare två bostadshus samt bostadslägenheter i affärshuset.

 

Lantmannaaffären

Vissefjärda Lantmannaförening bildades 1909. Ändamålet var att göra gemensamma inköp av gödning, kalk, foder, utsäde och fröer för att få förmånliga priser och fullastade vagnar med tåget stationen. Då man till en början inte hade någon lagerlokal hämtades varorna på stationen av utsedda ombud för varje rote. 1923 beslutades att uppföra en lagerlokal. Affärsledaren Klas Robert Broström såg också möjligheter för föreningens medlemmar att även kunna få avsättning för sina produkter. Förutom att sälja ovan nämnda produkter började man därför även köpa in potatis, spannmål och massaved samt ordna förmedling av slaktdjur. Så småningom utökades sortimentet med jordbruksmaskiner, redskap, cyklar och arbetsskor. Föreningen höll affären öppen en dag i veckan, förutom på våren då det var högsäsong. Då höll man öppet två dagar i veckan. Från 40-talet och framåt var Gustaf Nicklasson föreståndare.

Föreningen upplöstes i mars 1961 efter omröstning. Affären upphörde i juni samma år, men även fram till idag drivs liknande verksamhet i byggnaden.

 

Bageri

Bageriverksamhet har sen 1925 och fram till 1980-talet bedrivits på Stora Hotellet. Kända bagare har varit Håkan Karlsson, Folke Johansson, ”Kalle Bagare”Pettersson med flera.

Konditoriverksamhet drevs på Storgatan 25, 1954–1961 av Bertil och Siv Åkesson.

Från och med 1880 fanns även Bedas bageri och café i Klättorp. Beda Gustavsson drev rörelsen fram till sin död 1962.

 

AB Verda Träindustrier och Möbelgården Vissefjärda

Företaget AB Verda Träindustrier grundades 1945. På fabriken bestod tillverkningen i huvudsak av specialinredningar till banker, skolor, kyrkor och liknande men även köksinredningar och innerdörrar tillverkades i stor utsträckning. Man köpte stock såväl på rot som avverkad, som sågades på Verda och sedan skeppades ut. Mycket gick till Irland men även till Tyskland och andra länder.
Från starten och fram till mitten av 1970-talet var Verda en stor arbetsplats. 1958 hade man 35 anställda.

I början av 1960-talet etablerade Verda möbelaffären Möbelgården i samhället. Den låg i samma fastighet som även inrymt John Anderssons affär och Vissefjärdas första Konsumbutik. Fastigheten revs 2004 liksom Verdas fastigheter på sågområdet.

Erik Klippvik var alla åren firmans vd med titeln disponent. Oskar Svensson i Klättorp var verkmästare och Gösta Ekström verkmästare/arbetsledare för fabriken.

Alrikssons såg fanns från 40- 60-talet. Den låg på nordöstra hörnet Albins väg/Torggatan.

 

Småbutiker på 30-40-50-talet

Vissefjärdas första affär startades 1865 vid Trollebo (Kyrkeby) av Wimmerstedt.
1938 öppnade Konsum på Järnvägsgatan nära stationen, i det hus som senare blev Möbelgården. John Eriksson var föreståndare. Tidigare ägde John Andersson affären. Den startades av Kooperativa föreningen FRAM i Lindås. 1960 flyttade konsum till Oskar Svenssons fastighet på Järnvägsgatan. Här var tidigare Oskar Svenssons Möbelaffär och Abrahamssons klädaffär. 1989 gick flytten till ett nybyggt Konsum på Storgatan söder om viadukten där Centralhotellet tidigare låg. Konsumaffären i Vissefjärda slog igen för alltid lördagen den 15 januari 2005. Därmed upphörde en affärsepok i samhället och sex anställda miste sina jobb.

Byggnaden där Vissefjärda kafé finns idag, byggdes omkring år 1900 av virkeshandlare Gustav Karlsson. Han ägde stora arealer skog o mark och även ångsågen som låg mittemot kafébyggnaden, där brandstationen nu finns.

På Järnvägsgatan intill stationen fanns 1940- till 1960-tal C H Svenssons mat och diversehandel. Urmakare Erik Franzén höll på 40- och 50-talet till i Gula huset intill ”Bankhuset”. Andra verksamheter under 40 – 60- talen var: Linus Pettersson mureri och kakelugnar, Harry Axelssons sadelmakeri på Storgatan, Hermes Björnboms verkstad och cykelförsäljning på Storgatan 32, Göte och Ella Olssons herr o damfrisering på Järnvägsgatan, Lisas cafe´ och rumsuthyrning på Järnvägsgatan 8, Ernst Karlssons diverseaffär, radio- och cykelreparationer som man hittade på Storgatan 30. Erik Olsson var Kioskägare. Han sålde tidningar, godis, varm korv m m. på 40- och 50-talet. Kiosken låg intill Ordenshuset/Föreningshuset och var en populär samlingsplats. Kiosken var stängd söndagar 11.00 – 13.00 då det var gudstjänsttid. Sådan var ju lagen!

På Järnvägsgatan 9, fanns affärsverksamhet från 20-talet till 60-talet. Matvaruaffär, konditori, skrädderi och manufaktur. Namn som Zenda, Elmgren och Mattson kan nämnas.

Einar Nilsson hade charkuteriaffär från 30-tal till 60-tal, som senare blev Kalmar läns slakterier.

Birger ”Biggan” Hägerbrandts kort- och diverseaffär låg på Storgatan 30, från 50-talet och ända in på 2000-talet. Anni Nilssons manufakturaffär Storgatan mitt emot Runes bensinmack öppnades redan på 40-talet och fanns även den kvar in på 2000-talet. Detsamma gäller Elgborns elektriska – affär och elarbeten.

Det fanns även flera bensinstationer och flera droskrörelser.

 

Hantverkargatan

Industribebyggelsen på Hantverkaregatan kom i gång på sent 40-tal då Gunnar ”Snick” Karlsson lade sin firma Vissefjärda Byggtjänst här. Företaget byggde de flesta villorna i samhället på 40-och 50-talet. Förutom Byggtjänst, som ägde fastigheten fram till 2006, hyrde muraren Linus Pettersson och Karl Tedling (MössEllens bror) in sig på 50-talet och byggde träbåtar och plastbåtar.

Byggtjänst upphörde omkring 2010. Idag är där bilverkstad och biltvätt på samma plats.

Byggnaden mittemot ”Gunnar Snicks” ägdes av Helge Olssons Plåtslageri och nästa byggnad var snickeri- och toffelfabrik. Strax norr om ”Gunnar Snicks” hittade man Göte ”smed” Karlsson, med smidestillverkning. Byggnaden norr om Göte ”smed” var ett hönseri som drevs av Janne Karlsson. Sista Byggnaderna på Hantverkaregatan åt väster var Wallins stilmöbler. Alla dessa verksamheter var i full drift under 40–50-talen.

 

Gammalt ordenshus

Det har funnits en föreningslokal i Vissefjärda ända sedan 1925, som bland annat innehållit en biograf, samlingslokaler och utefestplats med dansrotunda. Men redan omkring 1912 visades film i dåvarande ”Ordenshuset” i Klättorp.

1934 byggdes en tillbyggnad till ordenshuset i Vissefjärda, men bägge byggnaderna ödelades i en brand 1966. Det nya Ordenshuset stod färdigt 1969 och moderniserades och byggdes ut 1983.

Under 2009–2010 moderniserades huset och biografen fick nya fåtöljer och surroundljud. Bioverksamheten drivs idag av föreningen Vissefjärda Bio och visar regelbundet film, även i 3D-format. Hyresgäster är Samhällsföreningens gym, Idrottsföreningen och Arkivföreningen.

 

Sågverket

På 1870-talet fick Vissefjärda sin första stationsnära ångsåg. Den startades av Gustaf Carlsson från Bredasjö 1877. Såverksägaren byggde sig ett pampigt hus på andra sidan vägen 1910. Huset har hög takhöjd inomhus på imponerande 3,4 meter. Sonen Thure Carlsson tog över verksamheten på sågen när han var 27 år gammal och drev den till slutet av 1940-talet.

Sågen låg mellan nuvarande brandstationen och bommarna.

 

Bobinfabriken och eldrivna Kvarnen

Bobinfabriken, Vissefjärda Bobin AB, som tillverkade spolar för tråd – startades i början på 1920-talet. Den låg alldeles nära den gamla banvaktarstugan. Byggnaderna uppfördes 1920 och verksamheten pågick fram till 1924. Då köptes huset av godsägare Carl Andersson som arrenderade ut den till kvarnrörelse. Kvarnen drevs säkerligen fram till 1960-talet. Mjölnare var bl a bröderna Malmberg.

Under en kort tidsperiod, från 1940-talets slut till mitten av 1960-talet, användes Bobinfabriken för tillverkning av glaspärlor. Hugo Hell, som startade verksamheten, fick fel på sin bil när han körde genom samhället och när han väntade på att bilen skulle bli lagad fick han syn på bobinfabriken. Han beslöt sig för att stanna kvar och börja med någon verksamhet där. Glaspärlefabriken blev den första arbetsplatsen på orten för traktens unga kvinnor inom industrin, som här fick en chans att få arbete på hemmaplan. En del av arbetet lades ut som legoarbeten hos kvinnor i byarna runt Vissefjärda. Fabrikens pärlor såldes till Sveriges alla varuhus och smyckena var helt anpassade till tidens mode.

 

Profiler

Nils Dacke

Nils Dacke var en kronobonde från Småland som föddes cirka 1510 i byn Hult i Vissefjärda socken. Vissefjärda var då ett viktigt gränsområde i handeln med Danmark. Nils Dacke blev senare ledare för ett bondeuppror, som protesterade mot kung Gustav Vasas nya skatter och införandet av evangelisk-lutheransk kristendom. Nils Dacke lär 1536 slagit ihjäl en av Gustav Vasas fogdar efter att denne gått hårt åt Dackes farbror och Dacke jagades efter detta över hela Småland.

Kungens män hann till slut upp Dacke och dödade honom, i augusti 1543. Detta skedde på Ollatorpets äng nära Flaka utanför Torsås, i nuvarande Gullabo socken. Han kropp fördes till Kalmar där den steglades och hans huvud sattes på stadsmuren som en varning till folket att inte sätta sig upp mot kungamakten. Dackes son togs till fånga och sattes i förvar i Stockholm, där han dog av pesten.

I princip varje ort i Småland har sin Dackegrotta. Så även självfallet Vissefjärda då det var här han både föddes, levde och dog. I Båldön finns en djup håla med en skraltig stege som leder ner i en sådan grotta. Grottan användes under 1500-talet som både gömställe och matförråd lär ha varit ett av Nils Dackes gömställen. Det sägs att det funnits en lönngång ut, som ska ha lett ut i Lyckebyån. Det syns inget av denna reservutgång idag, men vem vet…?

På kyrkudden vid Vissefjärda kyrka, finns en rest sten över Dacke med devisen: ”Minne över bondeledaren Nils Dacke och hans folk, som i denna bygd åren 1542 – 1544 stupade i sin kamp för frihet, rätt och tro.” Stenen restes 1973 och är hämtad från Dackes gård Södra Lindön. Minnesstenar finns även vid Flakens gård.

 

Loa-Lena

I 1800-talets Sverige var det inte helt ovanligt med diverse kringvandrande människor på landsbygden. Det kunde vara luffare eller handelsresande men också människor som av olika anledningar varken kunde eller ville anpassa sig till samhällsnormen. De gick mellan gårdar och stugor, fick lite kaffe, en bit mat och värme och vandrade sedan vidare. Ofta var de lite speciella, var och en på sitt vis. En som blev väldigt folkkär var Loa-Lena. Loa-Lena hette egentligen Helena Andreasdotter. Hon föddes 1853 i Backabo och hennes far var båtsman Loo. Loa-Lena bodde som vuxen långa perioder hos sin bror Oskar, kallad Loo-Oskar, i Karamåla men beskrivs i församlingsboken med notering ”saknar hemvist”. Många blev glada när Loa-Lena kom på besök. Hon var glad, snäll och rapp i svaren. Hennes klädsel väckte stor uppmärksamhet. Loa-lena hade två – ibland tre – hattar ovanpå varandra. Hattarna var dekorerade med färggranna kort och pappersbilder, rosetter och blommor. Hon smyckade sig med färggranna band som knöts i prydliga rosetter runt halsen och blev alltid glad när hon hittade något nytt tyg eller papper hon kunde hänga på sig. Överallt på kjolarna och blusen var det små brokiga tygklutar fastbundna eller ditsydda. Hon var inte så noga med vad hon hade på fötterna. En träsko på ena foten och barfota på den andra. Eller bara strumpor mitt i vintern. Loa-Lena pratade aldrig illa om någon och ställde aldrig till besvär. Hon ville aldrig prata om sin egen ålder. Frågade man hur gammal hon var kunde hon svara: ”Jag har fyllt 25” eller ”jag är 25 år på vart lår och dubbelt på ryggen”.

Loa-Lena pratade alltid med sig själv så man hörde på långt håll när hon var i antågande. Hon gillade inte hundar, skolbarn och karlar. De undvek hon så gott hon kunde.

Loa-Lena avslutade sina dagar på ”hemmet” Bussamåla 1931.

Loa-Lena har gestaltats i flera av hembygdsföreningens bygdespel.

 

Sjung-August

Torpet Luringsborg kallas i folkmun Åkes, efter Åke Johansson som kom dit 1820. Han var född 1780. De sista som kom att bo där var ett par som hette August Gustafsson och Matilda Persdotter, båda födda 1854. De odlade lite och hade några kor. De fick två barn, som hette Emilia och Gottfrid. August blev ett känt bygdeoriginal och kallades Sjung-August. Han hade en mörk vacker sångröst och sjöng gärna sorgsna bitar med darr på stämman så att både människor omkring honom och han själv blev rörda till tårar. Det berättas att August hade en vacker handstil också. Han hade i sin ungdom varit skrivare på ett länsmanskontor. Sjung-August var både spökrädd, mörkrädd och åskrädd. En gång när han harvade med korna och åskan kom, lämnade han hela ekipaget på åkern och skenade själv hem.

Sjung-August beskrivs som lång, ståtlig, snäll och sävlig och en person som tog livet som det kom. Arbetet på gården fick skötas av hustrun och barnen. Mest av hustrun kanske eftersom Gottfrid ”var klen och Meli så förunderligt lat”. Vem kunde hon brås på tro?

 

Pell-Erik

Pell-Erik var samtalsämnet i Vissefjärda på 1870-80 talet. Per Erik Davidsson föddes i Backabo 1837. Han var rastlös och äventyrslysten till sinnet. 1866 dök en mystisk man upp på gården. Pell-Erik hade lärt känna honom när han arbetat vid ett järnvägsbygge. Han hette Alexander Johansson Lindberg. Ingen såg honom men han befann sig på Pell-Eriks vind och fick mat genom en lucka i taket. När han försvunnit började Pell-Erik resa mer än förut. Det visade sig senare att den mystiske mannen tillverkat sedlar på vinden. Han hade tidigare arbetat på olika tryckeriföretag och avtjänat tre års straffarbete i Ryssland för sedelförfalskning. Lindberg stod för yrkeskunnandet och Pell-Erik för startkapitalet med inköp av papper, tryckpress, gravyrverktyg och färg. En del av sedlarna trycktes på olämpligt papper och för att få dem mjuka och nötta gick Pell-Erik omkring med dem i skorna.

Pell-Erik reste nu till Danmark och Tyskland för att avsätta pengarna i säkrare valuta. Han reste även till Stockholm och det var där han befann sig när de blev avslöjade. När han förstod att polisen var dem på spåren dumpade han sedlar i havet. Dessa knyten med pengar flöt i land och började cirkulera igen. Historien nystades upp. Lindberg greps i Göteborg och efter förhör greps Pell-Eriks far och bror och sattes i förvar i Kalmar. Peter Erik Davidsson var nu efterlyst men lyckades hålla sig gömd i skogen i mer än ett år och fick fullt stöd av hembyns befolkning. Här var han ju den gamla vanlige Pell-Erik, som hamnat i trångmål.

Vid ett av de första tillfällena länsman kom till Backabo på jakt efter Pell-Erik (och det kom att bli många gånger) möttes de två på landsvägen i Förlångsö. Länsman frågade hur långt det var till Backabo. Pell-Erik förklarade vägen, frågade om de var ute efter Pell-Erik och önskade länsman lycka till.

Pell-Erik fick både hjälp att täckas med hö och att gömma sig i kökssoffor hemma hos grannar och bekanta för att undkomma lagens långa arm. Det blev skallgångar och hittelön på 50 kr utlovades för den som avslöjade hans gömställe. Till sist greps han hemma på sin egen gård och dömdes till 12 år i straffarbete.

I förhör berättade han att han grävt ner en kruka med utväxlade pengar i en myrstack i Backabo. Man sökte efter krukan och fann tydliga spår efter den. Någon annan hade hunnit före.

Efter fängelsetiden startade han affär, hyrde kvarn, blev socialist, sedan starkt övertygad kristen och hade många tankar och idéer om framtiden som han gärna delade med sig av. Han gifte sig vid 40 års ålder med Johanna Emanuellsdotter som han faktiskt redan hade en 15 år gammal dotter tillsammans med.

Pell-Erik kom till ro i november 1923, 86 år gammal.

Hela historien om Pell-Erik finns att läsa i ”I Dackebygd 1956” nedtecknad av Carl Ågren och 1985 av Herbert Jonsson. Historierna skiljer sig något åt och är här återgivna med lite av båda.

 

Dollarkungen

Dollarkungen är smeknamnet på Claus Necklausson, som föddes i Älmeboda 1874. Namnet kommer sig av att han var skrytsam med sina dollar och även betalade sitt hus kontant med just dollar. Rykten sa att han flytt från maffian i Amerika på grund av skulder, men det är förmodligen inte sant.

I 12-13 års åldern emigrerade Claes till Amerika tillsammans med en vän. De hade inga pengar och tjuvåkte tåg där de stal nötter och snacks för att överleva. Vännen dog av skörbjugg under resan.

Det visade sig att Claes hade en begåvning för kortspel och han vann en hel del pengar. Tack vare det kunde han resa hem till Sverige på besök. Här hemma mötte han sin blivande fru, Alice. De två bosatte sig i Kalifornien där de drev en saloon. Claes fortsatte spela kort och gjorde sig en förmögenhet på detta. När paret senare valde att flytta hem till Sverige och Vissefjärda igen, tog de med sig ritningarna på sitt amerikanska hus och lät uppföra ett nytt likadant – som alltså betalades kontant i dollar.

De förde också med sig en väldigt amerikansk livsstil, med hemhjälp och trädgårdsmästare. Claes gick runt med en cigarr i mungipan och började alltid sina samtal med ”Well…”och båda makarna talade med brytning efter när 50 år i Amerika. De bjöd vänner och släktingar på kalkon under julhelgen, enligt amerikansk sed och kallade pannkakor för ”flatcakes”.

Claes och Alice lär ha varit varandras motsatser till lynnet. Alice beskrivs som en glad och uppåt person som gärna berättade historier om deras äventyr i Amerika för alla som ville höra. Även sedan hon hamnar på ”hem” på ålderns höst var hon positiv och delade gärna ut presenter till personalen. Det berättas att hon fann sig väl till rätta där eftersom hon var van vid att inte behöva göra något själv. Claes beskrivs tvärtom som en ganska butter människa och att han egentligen helst hade velat stanna i Kalifornien.

Claus och Alice ligger begravda tillsammans på kyrkogården i Vissefjärda. Claes gick bort 1962 och Alice 1984.

 

Fakta hämtat från bl.a Vissefjärda Hembygdsförenings hemsida, ”I Dackebygd 1950-2017” ”Sveriges städer och samhällen” samt ”Kulturmiljöprogram Emmaboda kommun 2017”